Cancerbeskedet del 2
Fortsätter väl där jag slutade....
23/7 fick jag beskedet men sen då? Ingen berättade vad som skulle hända eller nåt alls. Ingen information från sjukvården, allt jag visste va att jag har cancer och att Karolinska Sjukhuset kommer att kontakta mig. Tiden mellan beskedet och första tiden på KS var hemsk. Gick runt i en ovisshet vad de e som kommer hända, avbokade allt som var mer än 1-2 dagar bort.
Inte förrän 2/8 fick jag komma till KS För att träffa de som numera är min doktor: Katarina Ihre Lundgren. Hade både mamma och pappa med mig vid första sjukhusbesöket.
Väl på KS fick jag mer information vad som kommer hända. Samt ännu mer provtagningar och skit. Jag har alltså Sköldkörtelcancer (för mer info http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Cancersjukdomar/Skoldkortelcancer/) om den är elakartad eller godartad vet jag inte än. Allt tar ju sån tid men håller tummarna för de bästa. Nu närmaste tiden blir de massa besök på KS, lämna hälsodeklarationer, blodprov, cellprov, träffa narkosläkare osv osv. Efter alla prover o sånt är en operation inplanerad 8/9 då dom tar bort hela skölkörteln och möjligtvis mer om de runtom är ”smittat”. Som status är nu så kommer allt gå att ta bort och jag kommer i slutändan att bli frisk och back to normal. Men de känns ganska avlägset nu då de e massa efterbehandlingar o läktider bla bla bla tar de allt eftersom eftersom jag inte riktigt har koll själv på allt som kommer hända efter att operationen är över.
Och de är typ där jag står idag... fortfarande i väntan på mer info...
De e nog inte själva sjukdomen (iaf än) som är jobbig fysiskt.. de är psykiskt. Hela mitt liv fick sig en rejäl omskakning tillbaka till verkligheten. De märks plötsligt så väl vilka ens riktiga vänner är. Vem som står där och stöttar mig i vått och torrt, vem som vänder mig ryggen, vem som säger att dom bryr sig och faktiskt menar de och vem som bara är nyfiken. För tro mig va alla älskar att gotta sig i andras problem och de är så genomskinligt. Därav bestämde jag mig att lägga ut allt på bloggen öppet så ni som bara vill gotta er i min sorg så gör de för er själva. Jag har inga problem att prata öppet om de men jag vet ju i slutändan vilka som faktiskt vill veta med mitt välmående i tankarna.
Mamma, pappa, Linda och Oskar jag hade inte klarat mig så bra som jag gjort utan erat stöd! Älskar er så fruktansvärt mycket. Ni är bäst! Hur ska jag någonsin kunna tacka er för erat tålamod då mitt humör går som en jojjo upp coh ner kors och tvärs. Ena sekunden på topp för att i nästa ögonblick falla pladask. Jag älskar er ♥
Hej Tina,
Så bra du hade skrivit på din blogg!Tycker du är väldigt stark som skriver på det sätt du gör. Jag tror att detta är en erfarenhet som du kommer att gå ut ur ännu starkare.
Du kan skatta dig lycklig som har en familj som stöttar dig... Nu är inte jag sjuk men har erfarit saker som man behöver stöd i, precis som i alla stora livskriser. Jag avundas dig som har en så underbar familj. Men jag unnar dig det för jag önskar ingen de erfarenheter jag själv upplevt. Jag önskar dig lycka till i ditt tillfrisknande, positiva tankar, positiva människor omkring dig samt mycket skratt. Skratt, lycka och glädje är väldigt helande.... Ta hand om dig!!!
Jag älskar dig TiNi <3 du får snart pallra dig hit igen!
Åh Tina, fan sitter ju här och gråter. Jag har läst på din blogg ett tag om allt det här men antog att du kanske inte ville berätta för alla vad som hade hänt och har därför inte velat höra av mig till dig. Vill bara att du ska veta att mina tankar finnds hos dig och din familj. Efter allt vi har gått igenom glömmer jag inte dig i första taget <3 kram