T i N i

Jag var en helt vanlig glad och sprallig tjej på 24 år från Stockholm. Som de flesta andra nog aldrig ägnat en tanke åt döden. Jag va ju odödlig... eller?

Allt började hösten 2009 då jag va förkyld. Minns inte exakt när de va jag gjorde upptäckten, men de va i höstas nångång jag hittade en suspekt knöl på halsen som jag då inte reagerade spec mycke på då jag sedan jag hade körtelfeber i gymnasiet ofta får svullna körtlar runt halsen i samband med förkylningar. Så de gick lixom förbi.. omärkt..

Jag hade ett bra välbetalt jobb som stationschef, jag stormtrivdes. Jag hade de faktiskt jävligt bra, fantastiska vänner, familj, jobb, pengar... ja ja lite otur i kärlek dock. De va i slutet på 2009 helvetet började, de blev nerskärningar på jobbet pga ett förlorat avtal med en kund och min station var tvungen att stänga. Jag blev lovat att allt skulle lösa sig, vilken lögn. Jag va tvungen att lämna jobbet jag älskade. Fick en rekommendation från min dåvarande chef och fick en ny anställning hos en annan arbetsgivare på en annan station.
I november 2009 började jag fara fram o tillbaka på vårdcentraler för urinvägsinfektoner som aldrig gick över, pencilinkur efter pencilinkur utan resultat. Hamnade sen i början av december på akuten och fick operera bort blindtarmen. Yttligare 2 veckor efter de fick jag ett njurstensanfall och sedan yttligare ett och vart inlagd oh skulle opereras dock blev de aldrig någon operation blev istället sprängning av stenar.  Hade i samband med allt prec börjat på nya jobbet men va nog mer hemma än på jobbet pga alla svängar till sjukhus och vårdcentraler.
Efter alla miljontals medicinkurer, vårdcentraler, operationer osv.. så kom även strax efter de tankarna på knölen tillbaka, den satt fortfarande där den satt den syntes dessutom på halsen men den gjorde inte ont el nåt så jag orkade inte lägga energi på o bry mig. Jag hade ju nytt jobb och fokus va att va på jobbet och slippa alla sjukhus och skit.

6månader efter första besöket för urinvägsinfektionen hade jag haft 11 sjuktillfällen från nya jobbet. 1 op, stötvågsbehandling, knaprat x antal pencilinkurer och smärtstillande. De va först när jag hängde med M som jag började oroa mig på riktigt. Vi satt hemma hos han o hängde snacka skit o sånt. Jag satt med huvudet lutat bakåt i soffan då han plötsligt pekar på halsen och säger " va e de där för knöl?". Vad svarar man på de jag har ingen aning, de e väl skit samma typ?  Men han började typ snacka om att man måste kolla upp sånt bla bla bla. Efter den kvällen kunde jag inte släppa tanken, så jag ringde till sjukvårdupplysningen som tyckte likadant - KOLLA UPP! 

Har inte tid, måste jobba, finns viktigare saker osv osv... ursäkterna varför jag inte sökte upp en läkare, listan kan göras lång.

Så jag bestämde mig för att gå till öppna mottagningen på Vällingbys husläkarmottagning där dom klämde o kika lite men dom typ ryckte på axlarna och sa att de där e inget jag behöver va orolig över de e jättevanligt och den kommer försvinna med tiden, men att dom ändå skulle ta ett prov för att jag skulle kunna känna mig lugn. 
Veckan efter fick jag en kallelse till Odenplans Läkarhus där jag och Oskar som följde me och höll handen va och gjorde ultraljud och biopsi. (De gjorde förövrigt sjukt ont) Tunn fin nål men lång och dom stack mig flera gånger o grävde runt me nålen i halsen för att få ut celler.
De hann väl gå 4 dagar el nåt sen ringde en sköterska från husläkarmottagningen, efter 5 missade samtal och ett röstmeddelande om att de va väldigt viktigt att jag ringer tillbaka omedelbart ringde jag dit. Samma sköterska svarar och vet prec vem jag e då jag säger Tina. Hon säger att dom fått mina provsvar och att jag måste komma in omgående. Jag tycker att jobbet går före så jag säger lugnt nej och tycker att vi kan ta de... sen. Tycker glatt hon kan ge mig mina provsvar över telefon men de gick inte för sig. Hon fortsätter tjata och vi bokar en tid 23/7 som då är 2 dagar efter samtalet.

Efter de samtalet började jag nog undermedvetet känna att nåt inte riktigt är som de ska vara, men slår gång på gång bort den oron. Alla runtomkring tycker jag e larvig som börjar bli nervös över va proverna ska visa för resultat. Mamma är gullig och åker hem tidigare från landet för att följa me och få provsvaren.

Kom till husläkarmottagningen 23augusti 2010 på eftermiddagen, han inte ens sätta oss ner i väntrummet innan vi blir inkallade till dr Måns Nedlich. Väl inne i rummet säger han (samtidigt som han skruvar obekvämt på sig) "Vi har fått dina provresultat... paus... De ser inte så bra ut!" Varpå jag typ tittar på honom frågande och säger typ "jaha?" Han e tyst en stund och bara sitter och kollar på mig sen säger han "Provsvaren visar att du har cancer"....
Där dog jag inombords, någon stängde av min värld helt, jag brister i gråt, hela min existens blev som en tjock dimma, kändes som syret i luften tog slut,. Gråter hysteriskt och tittar på mamma som bara sitter chockad och tittar på honom. Alla sitter tysta ett bra tag medans jag gråter hysteriskt. Han ger mig en näsduk och börjar sedan prata igen... Vad som sägs har jag ingen aning om.. jag minns hur han satt där och prata men jag minns inte ett ord han sa efter de. Jag ville bara ställa mig upp och springa därifrån. Mamma börjar ställa en miljard frågor han inte kunde svara på... Jag minns att hon började hitta på alternativa sjukdomar som de skulle vara.. 

Mamma: jaha men de e väl struma?
Dr: Nej de är nåt helt annat... de här är cancer.
Mamma: Ja men giftstruma? De väl typ samma sak? 
Dr: Nej de är inte samma sak...

Han frågar "är de något du undrar över?" jag svarar "Ja, kommer jag överleva", han vrider sig obekvämt i stolen och svarar "jag vet ärligt talat inte".
Mitt i konversationen av förnekelse får jag panik och ställer mig upp och säger "jag går nu" så gick jag därifrån, mamma efter mig och när dörren gick igen bakom oss börjar hon oxå gråta så vi står i korridoren kramas och gråter som 2 barn. De fanns 2 st jag bara kände att jag måste ringa NU! Den första va Oskar, ringde honom på en gång och sen va de jobbet. Jag ringde min chef "Hej ledsen att jag va tvungen att gå ifrån jobbet idag, jag kommer inte tillbaka idag men vi ses på måndag. Jag kommer nog bli borta lite rån jobbet framöver jag har nämligen cancer" Jag vet inte hur jag tänkte, vissa fick bara ett sms med raden - jag har cancer. Okänsligt ja minst sagt men jag va i chock.

Alla tankar som svävade runt i huvudet. De va som en revy av mitt liv som varit, en revy till om allt jag inte hunnit göra.

Ringde dom närmaste den eftermiddagen... bror och hans familj, Linda, Louice, skickade sms till Robin på Irland... Vet att jag berättade för fler men jag vet ärligt talat inte vilka för jag minns inte mycke alls från den kvällen mer än att Oskar tog hand om mig. Hde inte överlevt natten utan honom.
Första dagarna grät jag hela tiden. De va så jävla jobbigt, så mycke tankar som flög och fortfarande flyger runt i mitt huvud skulle ta flera dagar att berätta om. Jag trodde aldrig jag skulle sluta gråta. Jag har aldrig haft så mycke folk omkring mig redo att finnas där och samtidigt känt mig så ensam och liten på jorden.

Jag grät, alla runtom grät.. alla va rädda..

23/7 fick jag beskedet men sen då? Ingen berättade vad som skulle hända eller nåt alls. Ingen information från sjukvården, allt jag visste va att jag har cancer och att Karolinska Sjukhuset kommer att kontakta mig. Tiden mellan beskedet och första tiden på KS var hemsk. Gick runt i en ovisshet vad de e som kommer hända, avbokade allt som var mer än 1-2 dagar bort.

Inte förrän 2/8 fick jag komma till KS För att träffa de som blev min doktor Katarina Ihre Lundgren. Hade både mamma och pappa med mig vid första sjukhusbesöket.

Väl på KS fick jag mer information vad som kommer hända. Samt ännu mer provtagningar och skit. Jag har alltså Sköldkörtelcancer (för mer infohttp://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Cancersjukdomar/Skoldkortelcancer/). Efter besöket på KS gick allt väldigt fort, hälsodeklarationer, blodprov, cellprov, träffa narkosläkare osv osv. Efter alla prover o sånt blev en operation inplanerad 8/9 då dom tog bort hela skölkörteln och lite annat smått och gott där inne. På KS tog dom verkligen hand om mig, jättegullig personal. Var så tacksam för allt så jag gick tillbaka efter operationen med en blomma och tackade alla som hade funnits där för mig.

Op gick bra trots alla risker så vaknade jag efter och mådde under omständigheterna bra. Alla va glada och vi fick besked om att nu kommer allt bli frid och fröjd, dom hade lyckats få bort allt och bestämde att jag skulle slippa cellgiftbehandling då behovet inte fanns.  Så nu va de ”bara” att läka o fortsätta genom livet med en erfarenhet rikare… trodde jag.

De va bara början kan jag nu i efterhand säga, efter operationen blev allt verkligt jag fick extrem panikångest och postraumatisk stress syndrom eller hur de stavas. De gick så långt att mitt vardagsrum var min ända säkra plats. Jag kunde inte gå ut kunde inte äta kunde inte ha tajta kläder, fick andnöd för allt. Efter operationen fick jag ett enormt tryck över halsen som jag har än idag. Skulle nog lättast förklara att de känns som ett tunt snöre typ skosnöre är ständigt knutet runt halsen, åtdraget så de känns obehagligt. Musklerna i halsen fungerade inte som dom skulle så kunde inte svälja maten utan den fastnade i svaljet för halsmusklerna var för svaga att svälja.

Jag kände mig fången i min egen kropp. Jag var arg SKITARG på alla som sa att de värsta är över nu. Vilket skitsnack. Uppföljning blev medicin som fakkat upp hela mitt liv, har fortfarande inte kommit på fötter med rätt medicinering trots att de nu har gått 1 ½år efter op. Har gått hos kurator, KBT för panikångesten och psykolog och inget hjälper. Har lärt mig hantera panikångesten någorlunda men när jag är i obalans o ingen vill hjälpa är de svårt att styra upp allt igen.

Jag kom tillbaka till jobbet i mars 2011 jobbade ett par veckor men jag blev väldigt illa behandlad av kollegor som inte alls var mycke till medmänniskor. Jag va ju hos läkaren var o varannan dag och dom tyckte jag ”skolkade”. Så jag vantrivdes nå enormt. Räddningen blev ett nytt jobb där jag är än idag och trivs bra. Men fick ett bakslag då en nära vän till mig i somras gick bort i cancer. De var en extremt jobbig tid. Han som var min förebild, min hjälte. Han som höll mitt hopp uppe trots att hans egen kamp var 100000 gånger värre. 21juni 2011 slöt han ögonen. Föralltid saknad!

Jag mådde extremt dåligt och dom antideppresiva jag fått fungerade inte som jag hoppats. Hösten blev de att söka upp läkare, ändringar av medicin gång på gång på gång. Tillslut mådde jag så dåligt av all växling i mediciner så jag blev sjukskriven igen. Så nu är jag sjukskriven och väntar… har väntat snart 2 månader på en remiss till en specialist på endokrinologen men inget händer. Blivit slussad till special psykutredning för jage  ju tydligen knäpp enligt läkarna. Psyk sitter som fågelholkar och vet inte va dom ska göra, dom vill bara ge mig mer antidepp för att slippa se mig typ.

De e nog inte själva sjukdomen som är jobbigast.. de är psykiskt. Hela mitt liv fick sig en rejäl omskakning tillbaka till verkligheten. De märks plötsligt så väl vilka ens riktiga vänner är. Vem som står där och stöttar mig i vått och torrt, vem som vänder mig ryggen, vem som säger att dom bryr sig och faktiskt menar de och vem som bara är nyfiken. För tro mig va alla älskar att gotta sig i andras problem och de är så genomskinligt. De har varit en lång resa en helvetes resa men samtidigt får man inte glömma allt gott den fört med sig. Så tänkte avsluta de hela med lite posetiva saker cancern gav mig!

Den visade mig en styrka jag inte trodde fanns inom mig, den förde mig närmre min pappa som jag nästan sagt upp kontakten med, jag har blivit av med oäkta vänner och bytt ut dom mot riktiga vänner, stärkt mitt självförtroende och min syn på vad som är viktigt i livet, och framförallt gett mig insikt i att jag duger prec som jag är oavsett vad andra tycker och tänker.

Dessutom träffade jag den stora kärleken!!

Kul att ni som kom ända ner orkade läsa hela min berättelse! Tillsammans gör vi skillnad!!

Ni är grymma glöm aldrig de! Tack för allt ni ger mig utan att ens veta om de! Önskar att ungcancer hade funnits redan då jag blev sjuk.

FUCK CANCER!!!

Vill du läsa mer om min kamp så gå tillbaka då de började i bloggen maj - juni 2010 och framåt!