"Om du inte kan säga nåt snällt så säg inget alls...." Din tystnad säger allt!
Torsdag ska jag äntligen få träffa en psykolog, jag kan inte hantera alla känslostormar och gråtattacker.
Så nu har de känts ok... även fast op dagen närmar sig som en orkan, och folk förstår inte... ni verkar tro att jag e på nån jävla semester!! Vafan e de me er de gör mej så jävla förbannad!
Tidigare ikväll om min sjukskrivning:
anonym vän säger (00:22): bara njuta som satan nu då baby :D
T i N i säger (00:24): ser inte riktigt de njutfulla i den här resan de har varit en mardröm
Efter de blev de tjaffs orkar inte dra hela konversationen här... konversationen slutade:
T i N i säger (00:39):
sluta tryck ner mej! jag e redan på botten! Gråter som ett barn hela tiden. Svårt o veta att nån bryr sig då du inte hör av dig, vill inte ens prata med mig om vad som händer, frågar inget, vill inte veta nåt. Hur fan ska jag veta att du bryr dig då du inte visar de. om du tänker säga nå elakt så håll de för dej själv för jag kan inte hantera de just nu. och just nu har alla jourlinjer stängt sina telefoner, jag klarar inte av att hantera en panikångestattack ensam, o jag e just nu på väg in i en så säg inget alls om du inte tänker säga nåt snällt. tack!
Tystnad...
T i N i säger (02:03):
tolkar tystnaden som att du alltså inte har nåt snällt att säga...
Helt seriöst, tror ni jag är på nån jävla semester och njuter av livets höjdpunkter? Jag har en livskris jag försöker ta mig igenom. Jag e trött jag e deppig jag hatar att livet fukkar. Jag försöker fly verkligheten och de kan ju kanske funka för korta stunder men de finns ständigt där och påminner mig. Räcker me att kolla mig i spegeln o se knölhelvetet på halsen.. försöker jag tänka bort de ser jag bara ett fult stort ärr. FAAAAN! Jag vill lixom inte mer! Är så jävla olycklig och arg. Känns som att jag stängt in min gnälliga skrikiga sida som ständigt försöker slå sig ut ur mig själv! Ge mig ORK! Jag hatar att vsa mig svag men jag orkar inte visa mig stark längre...
MB SUMMER CRUISE 2010
Ledsen för kass uppdatering av bloggen men har inte riktigt varit i mitt bästa jag senaste veckan. Kommer en uppdatering inom kort med allt som händer.. tills dess njuter jag av glädjen från helgens mondaybar kryss ♥
Don’t waste time and don’t look back
Kom nyss hem från en fantastiskt rolig kväll hos Lirran. Blev en helkväll taco med Lutten, Rickard, Patrik och Oskar! Kommer jag leva på en tid framöver.
Varit hemma från jobbet idag då allt varit ganska omtumlande sista tiden. Inte riktigt varit i mitt bästa skick dom senaste dagarna. Antar att jag e jävligt orolig över måndagen då alla provsvaren kommer. Hua inte mycke sömn dom senaste nätterna och lär inte bli innan måndag heller.
Igår va jag på KS för att göra en ultraljudsundersökning... IGEN! Men den här gången va de äntligen en noggran läkare som verkligen gick igenom allt. Va enda upp i ansiktet och kolla runt me den där geggan och ända ner till nyckelbenen och runt. Kändes ganska skönt att han tog sig tid och kollade ordentligt, dom tidigare har typ bara svabbat runt några sekunder utan att ta nå biler el nåt, typ nickat och kontaterat att de är en knöl... DAHH!!
I lördags gjorde jag en jobbig upptäckt då jag kom hem från en fest på natten då jag hittade en till knöl på andra sidan prec under käkbenet. Bröt ihop igen efter en period utan gråt. Efter de har allt kännts jävligt tungt, orolig över va de kan vara. Tog upp de igår på KS och de visar sig att lymfkörteln är ovanligt stor även den på samma sida som cancern är större men inte så att de syns. Sluta med att dom nu kollar upp dom 2 med. Slutsatsen av gårdagens besök är att 2 nya suspekta knölar är upptäckta och dom tog 4 biopsider i halsen (punktering med nål i de suspekta områderna för att ta cellprover). Nu är de bara vänta och hoppas att de inte är smittade.
Häromdan kom även min sminkpalett som jag beställde från www.sleekmakeup.com. Testade den idag och jag har nu en ny kärlek i min sminkväska... I LOVE IT! Kommer användas flitigt framöver, fantastiska färger =)
Imorgon åker jag opch Oskar och hälsar på några vänner till honom i uppsala, ska bli kul me en liten roadtrip. Så nu ska jag försöka få mig lite sömn.
Irland 2010
De blev lite av varje.. hänga me dom, sola, shoppa och åka på utflykt till youghal. Hade en fantastisk resa!!
I fucking need you... ♥
Har försökt förstå vad som händer em mej jag känner inte igen mig själv. känns som faser.. första fasen gråt och ovisshet.. fas 2 va att jag blev likgiltig allt va typ whatever, helt tom på känslor för nåt alls.. ingen lycka ingen olycka jag bara var me i vardagen men allt kvittar, maten smaka inget jag åt för att äta typ... fas 3 gick över till en kämparglöd och lyckorus, kände mig så lycklig.. kollade mig omkring och såg hur underbart allt är och hur mycke jag uppskattar allt jag har på en helt ny nivå. Fas 4 som jag nog är i nu är tillbaka på noll fast värre...
Jag känner mej extremt ensam. När jag skrev första inlägget hörde många av sig med stödjande välvalda ord och de värmer. Tack alla där ute som verkar bli berörda av de jag går igenom och tack för allt stöd.
Finns en person som betyder extremt mycke för mig i mitt liv. Finns inte någon som får mej känna mig så trygg som han får mig att känna mig i hans sällskap. När han tar de ifrån mig rasar min värld. Inget fungerar som de ska, gråter tills de inte finns tårar kvar och han förstår inte hur mycke de skadar mig inombords just nu. Han har mssa prob att ta itu med själv och har väl inte tid för mej men en kram från han ger mej styrkan att ta mej igenom vad som helst... men nu vänder han mig ryggen då jag behöver han som mest. Gråtit i ett dygn nu, inte kunnat sova, äta eller jobba. Har legat i soffan och väntat på ett sms som inte kommer... varje gång mobilen piper gör de ont i hela kroppen då jag inser att de inte är han. Och nej jage inte kär! Han e de bästa jag har..
Till Oskar:
Somebody needs you
Somebody can't breath without you, it's lonely
Somebody hopes that one day you will see
That Somebody's Me
Imorgon ska jag till KS igen, vet dock i nte riktigt vad dom ska göra så berättar väl mer efter..
Nu ska jag försöka samla mig och sluta gråta så jag har energi att orka med morgondagen som redan är tillräckligt påfrestande.
No one can hear though you're screaming so loud
Isn't it weird. Isn't it strange.
Even though we're just two strangers on this runaway train
We're both trying to find a place in the sun
We've lived in the shadows, but doesn't everyone
Isn't it strange how we all feel a little bit weird sometimes
Isn't it hard. Standing in the rain.
You're on the verge of going crazy and your heart's in pain
No one can hear though you're screaming so loud
You feel all alone in a faceless crowd
Isn't it strange how we all get a little bit weird sometimes.
Sitting on the side waiting for a sign, hoping that my luck will change.
Reaching for a hand that can understand, someone who feels the same.
When you live in a cookie cutter world being different is a sin.
So you don't stand out. But you don't fit in. Weird.
Sitting on the side waiting for a sign, hoping that my luck will change.
Reaching for a hand that can understand, someone who feels the same.
When you live in a cookie cutter world if you're different you can't win.
So you don't stand out but you don't fit in. Weird.
Isn't it strange how we all feel a little bit weird
Strange, how we all get a little bit...
Strange, 'cause we're all just a little bit weird sometimes.
Cancerbeskedet del 2
Fortsätter väl där jag slutade....
23/7 fick jag beskedet men sen då? Ingen berättade vad som skulle hända eller nåt alls. Ingen information från sjukvården, allt jag visste va att jag har cancer och att Karolinska Sjukhuset kommer att kontakta mig. Tiden mellan beskedet och första tiden på KS var hemsk. Gick runt i en ovisshet vad de e som kommer hända, avbokade allt som var mer än 1-2 dagar bort.
Inte förrän 2/8 fick jag komma till KS För att träffa de som numera är min doktor: Katarina Ihre Lundgren. Hade både mamma och pappa med mig vid första sjukhusbesöket.
Väl på KS fick jag mer information vad som kommer hända. Samt ännu mer provtagningar och skit. Jag har alltså Sköldkörtelcancer (för mer info http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Cancersjukdomar/Skoldkortelcancer/) om den är elakartad eller godartad vet jag inte än. Allt tar ju sån tid men håller tummarna för de bästa. Nu närmaste tiden blir de massa besök på KS, lämna hälsodeklarationer, blodprov, cellprov, träffa narkosläkare osv osv. Efter alla prover o sånt är en operation inplanerad 8/9 då dom tar bort hela skölkörteln och möjligtvis mer om de runtom är ”smittat”. Som status är nu så kommer allt gå att ta bort och jag kommer i slutändan att bli frisk och back to normal. Men de känns ganska avlägset nu då de e massa efterbehandlingar o läktider bla bla bla tar de allt eftersom eftersom jag inte riktigt har koll själv på allt som kommer hända efter att operationen är över.
Och de är typ där jag står idag... fortfarande i väntan på mer info...
De e nog inte själva sjukdomen (iaf än) som är jobbig fysiskt.. de är psykiskt. Hela mitt liv fick sig en rejäl omskakning tillbaka till verkligheten. De märks plötsligt så väl vilka ens riktiga vänner är. Vem som står där och stöttar mig i vått och torrt, vem som vänder mig ryggen, vem som säger att dom bryr sig och faktiskt menar de och vem som bara är nyfiken. För tro mig va alla älskar att gotta sig i andras problem och de är så genomskinligt. Därav bestämde jag mig att lägga ut allt på bloggen öppet så ni som bara vill gotta er i min sorg så gör de för er själva. Jag har inga problem att prata öppet om de men jag vet ju i slutändan vilka som faktiskt vill veta med mitt välmående i tankarna.
Mamma, pappa, Linda och Oskar jag hade inte klarat mig så bra som jag gjort utan erat stöd! Älskar er så fruktansvärt mycket. Ni är bäst! Hur ska jag någonsin kunna tacka er för erat tålamod då mitt humör går som en jojjo upp coh ner kors och tvärs. Ena sekunden på topp för att i nästa ögonblick falla pladask. Jag älskar er ♥
Cancerbeskedet...
Dom flesta har ju märkt att nåt e fel, många har frågat många vet redan vad som händer. Men just nu e de väldigt många som frågar mycke och vill veta vad som händer därför säger jag de iställer rakt ut så jag slipper berätta om och om igen. Jag har alltså cancer!
De här blir ett långt inlägg men här...
Allt började förra hösten då jag va förkyld. Minns inte exakt när de va jag gjorde upptäckten, men de va i höstas nångång jag hittade en suspekt knöl på halsen som jag då inte reagerade spec mycke på då jag sedan jag hade körtelfeber i gymnasiet ofta får svullna körtlar rnt halsen i samband med förkylningar. Så de gick lixom förbi.. omärkt..
I november som många av er säkert minns började jag fara fram o tillbaka på vårdcentraler för urinvägsinfektoner som aldrig gick över, pecilinkur efter pencilinkur utan resultat. Hamnade sen i början av december på akuten och fick operera bort blindtarmen. Yttligare 2 veckor efter de fick jag ett njurstensanfall och sedan yttligare ett och vart inlagd oh skulle opereras dock blev de aldrig någon operation blev istället sprängning av stenar.
Efter alla miljontals medicinkurer, vårdcentraler, operationer osv.. så kom även strax efter de tankarna på knölen tillbaka, den satt fortfarande där den satt den syntes dessutom på halsen men den gjorde inte ont el nåt så jag orkade inte lägga energi på o bry mig. Jag hade ju nytt jobb och ocus va att va på jobbet och slippa alla sjukhus och skit.
De va först när jag träffade Magnus som jag tog tag i de. Vi satt hemma hos han o hängde snacka skit o sånt. Jag satt med huvudet lutat bakot i soffan då han plötsligt pekar på halsen och säger " va e de där för knöl?". Vad svarar an på de jag har ingen aning, de e väl skitsamma typ. Men han började typ snacka om att man måste kolla upp sånt bla bla bla. Efter den kvällen kunde jag inte släppa tanken, så jag ringde till sjukvårdupplysningen som tyckte likadant - KOLLA UPP! 
Så jag bestämde mig för att gå till öppna mottagningen på Vällingbys husläkarm ottagning där dom klämde o kika lite men dom typ ryckte på axlarna och sa att de där e inget jag behöver va orolig över de e jättevanligt och den kommer försvinna med tiden, men att dom endå skulle ta ett prov för att jag skulle kunna känna mig lugn.
Veckan efter fick jag en kallele till Odenplans Läkarhus där jag och Oskar som följde me och höll handen va och gjorde ultraljud och blev stucken i knölen. (De gjorde förövrigt sjukt ont)
hann väl gå 4 dagar el nåt sen ringde en sköterska från husläkarmottagningen, efter 5 missade samtal och ett röstmeddelande om att de va väldigt viktigt att jag ringer tillbaka omedelbart ringde jag dit. Samma sköterska svarar och vet prec vem jag e då jag säger Tina. Hon säger att dom fått mina provsvar och att jag måste komma in omgående. Jag tycker att jobbet går före så jag säger lugnt nej och tycker att vi kan ta de... sen. Tycker glatt hon kan ge mig mina provsvar över telefon men de gick inte ör sig. Hon fortsätter tjata och vi bokar en tid 23/7 som då är 2 dagar efter samtalet.
Efter de samtalet började jag nog undermedvetet känna att nåt inte riktigt är som de ska vara, men slår gång på gång bort den oron. Alla runtomkring tycker jage larvig som börjar bli nervös över va proverna ska visa för resultat. Mamma är gullig och åker hem tidigare från landet för att följa me och få provsvaren.
Kom till husläkarmottagningen 23/7 på eftermiddagen, han inte ens sätta oss ner i väntrummet innan vi blir inkallade till dr Måns Nedlich. Väl inne i rummet säger han (samtidigt som han skruvar obekvämt på sig) "Vi har fått dina provresultat... paus... De ser inte så bra ut!" Varpå jag typ tittar på honom frågande och säger typ "jaha?" Han e tyst en stund och bara sitter och kollar på mig sen säger han "Provsvaren visar att du har cancer"....
Där dog jag inombords, någon stängde av min värld helt. Jag börjar gråta hysteriskt och tittar på mamma som bara sitter chockad och tittar på honom. Alla sitter tysta ett bra tag medans jag gråter hysteriskt. Han ger mig en näsduk och börjar sedan prata igen... Vad som sägs har jag ingen aning om.. jag minns hur han satt där och prata men jag minns inte ett ord han sa efter de. Jag ville bara ställa mig upp och springa därifrån. Mamma börjar ställa en miljard frågon han inte kunde svara på... Jag minns att hon började hitta på alternativa sjukdomar som de skulle vara..
Mamma: jaha men de e väl struma?
Dr: Nej de är nåt helt annat... de här är cancer.
Mamma: Ja men giftstruma? De väl typ samma sak?
Dr: Nej de är inte samma sak...
Mitt i konversationen av förnekelse får jag panik och ställer ig upp och säger "jag går nu" så gick jag därifrån, mamma efter mig och när dörren gick igen bakom oss börjar hon oxå gråta så vi står i korridoren kramas och gråter som 2 barn. De fanns 2 personer jag bara kände att jag måste ringa NU! Den första va Oskar, ringde honom på en gång. Den andra va någon på jobbet så att jag kunde få höra att de kommer lösa sig med jobbet. Ringde dom närmaste den eftermiddagen... bror och hans familj, Linda, Louice, skickade sms till Robin på Irland... Vet att jag berättade för fler men jag vet ärligt talat inte vilka för jag minns inte mycke als från den kvällen mer än att Oskar tog hand om mig. Hande inte överlevt natten utan honom.
Första dagarna grät jag hela tiden. De va sä jävla jobbigt, så mycke tankar som flög och fortfarande flyger runt i mitt huvud skulle ta flera dagar att berätta om. Jg trodde aldrig jag skulle sluta gråta. Jag har aldrig haft så mycke folk omkring mig redo att finnas där och samtidgt kännt mig så ensam och liten på jorden.
Jag grät, alla runtom grät.. alla va rädda.. ÄR rädda. Och jag är livrädd!!
Blir så mycke att skriva om så tar resten imorgon.. Puss på er så länge!
"there's a sucker born every minute"
De känns som att beskedet öppnade mina ögon en hel del. Plötsligt va inte livet lika självklart längre. Vilket uppvaknade ur nån jävla fantasivärld vi går runt och lever i. Vakna till liv och bry er om varandra! Plötsligt va de som va så självklart igår väldigt viktigt och inte alls självklart idag, ja ni hänger nog me på vad jag menar.
Hemskade jag någonsin upplevt men samtidigt de mest intressanta jag någonsin kännt. Hela mitt liv blev plötsligt verkligt som att vakna till liv på riktigt. Jag ger mej fan på att de här kommer bli bra nu och jag känner redan nu vilken skillnad i min vardag jag har nu jämför med då. Plötsligt älskar jag allt omkring mig på ett helt nytt plan.
Fick en resa till Irland igår för att komma bort och få träffa Robin. Jag började tom gråta av lycka för de här e nåt jag verkligen behövde just nu. Usch blir typ gråtfärdig av tacksamhet för de här. Robin jag sanar dig så himla mycke!! Kärlek till alla ni som finns där ni anar inte hur mycke styrka ni ger av att bara finnas där!! Jag vet inte hur man tackar er men den dagen jag tagit mej igenom de här e jag er evigt tacksamma för allt ni ger ♥
Make this your day
