I fucking need you... ♥
Har haft ett riktigt jobbigt dygn. Alltså första tiden va skitjobbig kunde lixom inte sluta gråta och de bara kom *pang* då de kom... typ ett skratt kunde förvandlas till en gråtattack. KONSTIGT beteende!!
Har försökt förstå vad som händer em mej jag känner inte igen mig själv. känns som faser.. första fasen gråt och ovisshet.. fas 2 va att jag blev likgiltig allt va typ whatever, helt tom på känslor för nåt alls.. ingen lycka ingen olycka jag bara var me i vardagen men allt kvittar, maten smaka inget jag åt för att äta typ... fas 3 gick över till en kämparglöd och lyckorus, kände mig så lycklig.. kollade mig omkring och såg hur underbart allt är och hur mycke jag uppskattar allt jag har på en helt ny nivå. Fas 4 som jag nog är i nu är tillbaka på noll fast värre...
Jag känner mej extremt ensam. När jag skrev första inlägget hörde många av sig med stödjande välvalda ord och de värmer. Tack alla där ute som verkar bli berörda av de jag går igenom och tack för allt stöd.
Finns en person som betyder extremt mycke för mig i mitt liv. Finns inte någon som får mej känna mig så trygg som han får mig att känna mig i hans sällskap. När han tar de ifrån mig rasar min värld. Inget fungerar som de ska, gråter tills de inte finns tårar kvar och han förstår inte hur mycke de skadar mig inombords just nu. Han har mssa prob att ta itu med själv och har väl inte tid för mej men en kram från han ger mej styrkan att ta mej igenom vad som helst... men nu vänder han mig ryggen då jag behöver han som mest. Gråtit i ett dygn nu, inte kunnat sova, äta eller jobba. Har legat i soffan och väntat på ett sms som inte kommer... varje gång mobilen piper gör de ont i hela kroppen då jag inser att de inte är han. Och nej jage inte kär! Han e de bästa jag har..
Imorgon ska jag till KS igen, vet dock i nte riktigt vad dom ska göra så berättar väl mer efter..
Nu ska jag försöka samla mig och sluta gråta så jag har energi att orka med morgondagen som redan är tillräckligt påfrestande.
Har försökt förstå vad som händer em mej jag känner inte igen mig själv. känns som faser.. första fasen gråt och ovisshet.. fas 2 va att jag blev likgiltig allt va typ whatever, helt tom på känslor för nåt alls.. ingen lycka ingen olycka jag bara var me i vardagen men allt kvittar, maten smaka inget jag åt för att äta typ... fas 3 gick över till en kämparglöd och lyckorus, kände mig så lycklig.. kollade mig omkring och såg hur underbart allt är och hur mycke jag uppskattar allt jag har på en helt ny nivå. Fas 4 som jag nog är i nu är tillbaka på noll fast värre...
Jag känner mej extremt ensam. När jag skrev första inlägget hörde många av sig med stödjande välvalda ord och de värmer. Tack alla där ute som verkar bli berörda av de jag går igenom och tack för allt stöd.
Finns en person som betyder extremt mycke för mig i mitt liv. Finns inte någon som får mej känna mig så trygg som han får mig att känna mig i hans sällskap. När han tar de ifrån mig rasar min värld. Inget fungerar som de ska, gråter tills de inte finns tårar kvar och han förstår inte hur mycke de skadar mig inombords just nu. Han har mssa prob att ta itu med själv och har väl inte tid för mej men en kram från han ger mej styrkan att ta mej igenom vad som helst... men nu vänder han mig ryggen då jag behöver han som mest. Gråtit i ett dygn nu, inte kunnat sova, äta eller jobba. Har legat i soffan och väntat på ett sms som inte kommer... varje gång mobilen piper gör de ont i hela kroppen då jag inser att de inte är han. Och nej jage inte kär! Han e de bästa jag har..
Till Oskar:
Somebody needs you
Somebody can't breath without you, it's lonely
Somebody hopes that one day you will see
That Somebody's Me
Imorgon ska jag till KS igen, vet dock i nte riktigt vad dom ska göra så berättar väl mer efter..
Nu ska jag försöka samla mig och sluta gråta så jag har energi att orka med morgondagen som redan är tillräckligt påfrestande.
Kommentarer
Trackback