T i N i

Dom flesta har ju märkt att nåt e fel, många har frågat många vet redan vad som händer. Men just nu e de väldigt många som frågar mycke och vill veta vad som händer därför säger jag de iställer rakt ut så jag slipper berätta om och om igen. Jag har alltså cancer!

De här blir ett långt inlägg men här...

Allt började förra hösten då jag va förkyld. Minns inte exakt när de va jag gjorde upptäckten, men de va i höstas nångång jag hittade en suspekt knöl på halsen som jag då inte reagerade spec mycke på då jag sedan jag hade körtelfeber i gymnasiet ofta får svullna körtlar rnt halsen i samband med förkylningar. Så de gick lixom förbi.. omärkt..
I november som många av er säkert minns började jag fara fram o tillbaka på vårdcentraler för urinvägsinfektoner som aldrig gick över, pecilinkur efter pencilinkur utan resultat. Hamnade sen i början av december på akuten och fick operera bort blindtarmen. Yttligare 2 veckor efter de fick jag ett njurstensanfall och sedan yttligare ett och vart inlagd oh skulle opereras dock blev de aldrig någon operation blev istället sprängning av stenar.
Efter alla miljontals medicinkurer, vårdcentraler, operationer osv.. så kom även strax efter de tankarna på knölen tillbaka, den satt fortfarande där den satt den syntes dessutom på halsen men den gjorde inte ont el nåt så jag orkade inte lägga energi på o bry mig. Jag hade ju nytt jobb och ocus va att va på jobbet och slippa alla sjukhus och skit.

De va först när jag träffade Magnus som jag tog tag i de. Vi satt hemma hos han o hängde snacka skit o sånt. Jag satt med huvudet lutat bakot i soffan då han plötsligt pekar på halsen och säger " va e de där för knöl?". Vad svarar an på de jag har ingen aning, de e väl skitsamma typ. Men han började typ snacka om att man måste kolla upp sånt bla bla bla. Efter den kvällen kunde jag inte släppa tanken, så jag ringde till sjukvårdupplysningen som tyckte likadant - KOLLA UPP!



Så jag bestämde mig för att gå till öppna mottagningen på Vällingbys husläkarm ottagning där dom klämde o kika lite men dom typ ryckte på axlarna och sa att de där e inget jag behöver va orolig över de e jättevanligt och den kommer försvinna med tiden, men att dom endå skulle ta ett prov för att jag skulle kunna känna mig lugn.
Veckan efter fick jag en kallele till Odenplans Läkarhus där jag och Oskar som följde me och höll handen va och gjorde ultraljud och blev stucken i knölen. (De gjorde förövrigt sjukt ont)
hann väl gå 4 dagar el nåt sen ringde en sköterska från husläkarmottagningen, efter 5 missade samtal och ett röstmeddelande om att de va väldigt viktigt att jag ringer tillbaka omedelbart ringde jag dit. Samma sköterska svarar och vet prec vem jag e då jag säger Tina. Hon säger att dom fått mina provsvar och att jag måste komma in omgående. Jag tycker att jobbet går före så jag säger lugnt nej och tycker att vi kan ta de... sen. Tycker glatt hon kan ge mig mina provsvar över telefon men de gick inte ör sig. Hon fortsätter tjata och vi bokar en tid 23/7 som då är 2 dagar efter samtalet.

Efter de samtalet började jag nog undermedvetet känna att nåt inte riktigt är som de ska vara, men slår gång på gång bort den oron. Alla runtomkring tycker jage  larvig som börjar bli nervös över va proverna ska visa för resultat. Mamma är gullig och åker hem tidigare från landet för att följa me och få provsvaren.

Kom till husläkarmottagningen 23/7 på eftermiddagen, han inte ens sätta oss ner i väntrummet innan vi blir inkallade till dr Måns Nedlich. Väl inne i rummet säger han (samtidigt som han skruvar obekvämt på sig) "Vi har fått dina provresultat... paus... De ser inte så bra ut!" Varpå jag typ tittar på honom frågande och säger typ "jaha?" Han e tyst en stund och bara sitter och kollar på mig sen säger han "Provsvaren visar att du har cancer"....
Där dog jag inombords, någon stängde av min värld helt. Jag börjar gråta hysteriskt och tittar på mamma som bara sitter chockad och tittar på honom. Alla sitter tysta ett bra tag medans jag gråter hysteriskt. Han ger mig en näsduk och börjar sedan prata igen... Vad som sägs har jag ingen aning om.. jag minns hur han satt där och prata men jag minns inte ett ord han sa efter de. Jag ville bara ställa mig upp och springa därifrån. Mamma börjar ställa en miljard frågon han inte kunde svara på... Jag minns att hon började hitta på alternativa sjukdomar som de skulle vara..
Mamma: jaha men de e väl struma?
Dr: Nej de är nåt helt annat... de här är cancer.
Mamma: Ja men giftstruma? De väl typ samma sak?
Dr: Nej de är inte samma sak...
Mitt i konversationen av förnekelse får jag panik och ställer ig upp och säger "jag går nu" så gick jag därifrån, mamma efter mig och när dörren gick igen bakom oss börjar hon oxå gråta så vi står i korridoren kramas och gråter som 2 barn. De fanns 2 personer jag bara kände att jag måste ringa NU! Den första va Oskar, ringde honom på en gång. Den andra va någon på jobbet så att jag kunde få höra att de kommer lösa sig med jobbet. Ringde dom närmaste den eftermiddagen... bror och hans familj, Linda, Louice, skickade sms till Robin på Irland... Vet att jag berättade för fler men jag vet ärligt talat inte vilka för jag minns inte mycke als från den kvällen mer än att Oskar tog hand om mig. Hande inte överlevt natten utan honom.
Första dagarna grät jag hela tiden. De va sä jävla jobbigt, så mycke tankar som flög och fortfarande flyger runt i mitt huvud skulle ta flera dagar att berätta om. Jg trodde aldrig jag skulle sluta gråta. Jag har aldrig haft så mycke folk omkring mig redo att finnas där och samtidgt kännt mig så ensam och liten på jorden.

Jag grät, alla runtom grät.. alla va rädda.. ÄR rädda. Och jag är livrädd!!

Blir så mycke att skriva om så tar resten imorgon.. Puss på er så länge!