T i N i

Snälla ge mig ork! För jag orkar seriöst inte! Ge mig torsdag nu tack! Är sjukskriven nu sen i torsdags förra veckan... pga sjukdomen.. ja de kan man väl kanske säga... fysiskt e allt fort bra, psykiskt så är jag instängd i mig själv. Vart jag än går vart jag än vänder mig, hur mycke jag än försöker fly.. så finns de där. De är kvar o de vägrar försvinna!!! Jag kan le jag kan skratta jag kan va galen o hitta på bus... men de finns där. Ge mig inte den där blicken som ni ger mig och jag bryter ihop. Några av er fick se mina breakdowns under kryssen. Jag kan prata om de på en informativ nivå... inga prob. Men när ni visar känslor, då pallar inte mitt psyke med längre!
Torsdag ska jag äntligen få träffa en psykolog, jag kan inte hantera alla känslostormar och gråtattacker.

Så nu har de känts ok... även fast op dagen närmar sig som en orkan, och folk förstår inte... ni verkar tro att jag e på nån jävla semester!! Vafan e de me er de gör mej så jävla förbannad!

Tidigare ikväll om min sjukskrivning:
anonym vän säger (00:22): bara njuta som satan nu då baby :D
T i N i säger (00:24): ser inte riktigt de njutfulla i den här resan de har varit en mardröm

Efter de blev de tjaffs orkar inte dra hela konversationen här... konversationen slutade:
T i N i säger (00:39):
sluta tryck ner mej! jag e redan på botten! Gråter som ett barn hela tiden. Svårt o veta att nån bryr sig då du inte hör av dig, vill inte ens prata med mig om vad som händer, frågar inget, vill inte veta nåt. Hur fan ska jag veta att du bryr dig då du inte visar de. om du tänker säga nå elakt så håll de för dej själv för jag kan inte hantera de just nu. och just nu har alla jourlinjer stängt sina telefoner, jag klarar inte av att hantera en panikångestattack ensam, o jag e just nu på väg in i en så säg inget alls om du inte tänker säga nåt snällt. tack!

Tystnad...

T i N i säger (02:03):
tolkar tystnaden som att du alltså inte har nåt snällt att säga...

Helt seriöst, tror ni jag är på nån jävla semester och njuter av livets höjdpunkter? Jag har en livskris jag försöker ta mig igenom. Jag e trött jag e deppig jag hatar att livet fukkar. Jag försöker fly verkligheten och de kan ju kanske funka för korta stunder men de finns ständigt där och påminner mig. Räcker me att kolla mig i spegeln o se knölhelvetet på halsen.. försöker jag tänka bort de ser jag bara ett fult stort ärr. FAAAAN! Jag vill lixom inte mer! Är så jävla olycklig och arg. Känns som att jag stängt in min gnälliga skrikiga sida som ständigt försöker slå sig ut ur mig själv! Ge mig ORK! Jag hatar att vsa mig svag men jag orkar inte visa mig stark längre...