T i N i

Tänker börja med de posetiva som händer och har hänt. I lördags va de alltså 30års fest hos Frida på söder och efter de körde FSOS sin fest på kolingsborg. Fredagen blev en lugn hemmakväll hos Patrik för att ladda inför lördagen. Ändå va jag sjukt seg på lördag på dagen, lyckades iaf tillslut ta mig i kragen och fixa iordning mig.

Kom ganska sent till Fridas fest där jag mer eller mindre ramlar genom dörren. Massor av kära ansikten jag inte sett sen före operationen. Kändes så himla kul att se alla igen! Maria kommer fram till mig och germig en skiva med en mix som hon gjort till mig.
"Även om jag varit dålig på att höra av mig vill jag att du ska veta att jag tänker på dig" / Maria
Blev helt tårögd så gulligt gjort. Har nu lyssnat igenom den och jag älskar den! Tack va söt du är!!


Drog sen vidare till festen för att se Danne spela och efter de Roger Shah ♥ Hade en kanonkväll. Tråkigaste var väl att huvudet va piggare än kroppen så blev inte så mycke dans för mig. Var mest glad för att jag lyckats klara mitt första delmål efter operationen... att ta mig dit!



Och nu e de väl dags att komma tillbaka till verkligheten som tyvärr inte är lika rolig. Känns som att de e en del som inte riktigt hängt me på vad som hänt sista tiden (inte alls konstigt). Så med risk för lite upprepning men tar de ändå. Vet inte hur jag ska uttrycka mig riktigt för att ni ska förstå min situation men ska förslka iaf.
De va alltså nästan 2 veckor sen som jag opererades på KS (Karolinska Sjukhuset). Opererade bort min sköldkörtel samt lite lymfkörtlar och sånt runtom som kan ha varit smittade. Sköldkörtelns funktion är att producera hormoner och har hand om ämnesomsättningen i kroppen. Nu har jag alltså ingen av dessa funktioner kvar och kommer aldrig ha. Istället får jag äta medicin varje dag resten av mitt liv som ska ersätta de jag förlorat.
De började bra, vaknade upp på sjukhuset och mådde under omständigheterna bra. Operationen var lyckad. De är alltså en stor operation även om ärret inte kommer att bli spec stort. Operationen tog ca 3 ½h.
jag kom hem redan dagen efter och bodde hos mamma några dagar och hade ont men jag blev bättre och bättre. Efter några dagar var jag tillräckligt bra för att komma hem och klara mig själv. Började sakta känna mig stark och började ta mig till stan för att fika med vänner och de va där mitt bakslag började kan vi säga. Kanske har jag inte lyssnat på dom signalerna kroppen gett mig? Jag vet inte men jag har verkligen tagit de lugnt och tänkt på vad jag gör och försökt vila mycke bla bla bla. De bärjade alltså förra veckan efter lunchen med Anna.
När jag kom hem så fick jag extrema skakningar i kroppen började frysa extremt mycke, mådde illa och hade ont i huvudet. Gick och la mig och sov, vaknade dan efter och mådde bättre... no big deal right? Problemet är att de sedan dess har blivit fler och fler sånna "må dåligt attacker" och dom blir värre och värre. Jag har sedan i söndags morse mått så konstant. Kanske var utekvällen inte värd priset jag fått betala? Men o andra sidan så kanske de inte alls är därför jag mår skit?

Inte nog med de så får jag då jag mår extremt dåligt i kroppen någon inre panik över att jag inte mår bra och de kommer ut i raseriutbrott, besvikelse och panikångestattacker som heter duga. Söndags var värst. Fick en sjuk panikångestattack då jag sa massa olämpliga saker till oskar som sen fick sitta och lugna ner mig då jag knappt kunde få luft. 

Igår var jag i stan och mötte upp söta Helén för en fika. Mådde ganska bra men var trött efter söndagens elende. De gick ju bra... tills jag satte mig på t-banan på väg hem. Började känna att kroppen gick i strejk och med de kom paniken över att jag måste hem.. NU! Mamma mötte upp mig och skjussa hem mig till henne. Hon ville köra mig till akuten, men jag är envis (och bitter) så de fick hon inte. Hon lyckades tillslut få me mig till närakuten i Bromma där jag tog ett blodprov för att kolla om jag har en infektion i kroppen, vilket vi nu vet att jag inte har. När vi satt inne hos doktorn säger hon att hon vill kolla hur såret ser ut och ta bort mitt plåster. JAG vill inte veta hur de ser ut jag är inte redo för de, varpå jag fick en attack hos doktorn så dom fick lugna ner mig. Ingen vågade peta på mitt plåster efter de iaf haha. kan ju skratta åt de nu efteråt men när jag satt där va de ren skräck som kom upp inombords jag hade seriöst rest mig och sprungit gråtandes därifrån om dom inte gett sig.

Åkte och hämtade min katt efter de här hos mormor och sen hem där jag totaldog i sängen med mamma sittandes på sängkanten. Helt förstörd och utslagen. Har nog aldrig mått så dåligt fysiskt/psykiskt i hela mitt liv utan att överdriva. Somnade vid 21 och vaknade vid 5 imorse. Nu mår jag ganska bra. Men jag vågar typ inte röra mig för minsta ansträngning så ligger jag likadant igen.

De är vad som händer i mitt liv just nu.. någon som vill byta med mig?? Jag tror den här hormonmedicinen gör mej knäpp!!