T i N i

Frustrationen är tillbaka. Sjukskriven igen pga deprission? Men om jag inte är olycklig då? Eller är jag de men vill inte erkänna för mig själv? Känns som att de mesta är ganska luddigt i mitt huvud just nu.

Bestämde mig för att klara de här! Får nog erkänna nu med facit i handen att jag kanske tog mig vatten över huvudet. Inte värt de.

För ca 1 år sen satt jag här och höll på att gå under, kbt.behandlingar, psykoterapi, sjukskrivning, panikångest ja listan är lång. Jag orkade helt enkelt inte me alla känslor längre efter cancern. Så jag bestämde mig för att ta semester rån känslorna, rymma ett tag. Jag började ta antideppressivt. Alla runtom mig va emot de men jag gjorde de för mig. Saker och ting blev bättre livet började ljusna och jag fann ett hopp som jag inte kännt på länge. Jag ska inte säga att livet blev lätt men de blev lite mer normalt.

Så nu ick jag den smarta ideen att jag ska sluta me dessa piller för att jag börjat känna mig misslyckad att jag inte klarar av att klara mig själv. bara jag lixom. Så mot allt motstånd så ville jag bevisa ör alla att jag är stark nog att stå på mina egna ben nu. Ja ja ja jag hade fel. Panikångesten blommade upp värre än någonsin och de känns som ingen förstår mig just nu. Jag har fan inget o va ledsen för ändå kan jag inte sluta gråta. Ju mer besviken på mig själv jag blir desto värre bakslag. Hela helgen har bara varit ett stort kaos. Vill bara å allt normalt igen. Känner mig bara så ensam, och knäpp. Önskar att de fanns någon som förstod och kunde säga att allt kommer bli okej igen.