T i N i

Den hör morgonen började ju bra... Vaknade och möttes i köket av världens största spindel, kan ju inte börja bättre. Har sån sjuk fobi för spindlar så de är larvigt. Men han ska f*n inte få förstöra den här dan näerå! Idag är jag stark!

Shit de händer verkligen, nyper mig i armen, jag är på väg. En känsla av tacksamhet lycka och rädsla på samma gång är en väldigt konstig känsla. Det pirrar i hela kroppen. Är så otroligt tacksam för att få vara en del av mentorskapsprogrammet. Är så oerhört stolt att få va en del av ung cancer, och project playground. Och mina mentorer på luxurious lashes som finns vid min sida och hejjar på mig under hela resan (även den som sker här i sverige). 

Imorse kollade jag mig själv i spegeln och en massa frågor dyker upp, varför jag? Varför ingen som förtjänar de här mer? Men jag stannade upp och sa till mig själv rakt ut i luften: jag är grym o jag förtjänar att få va en del i det här! Jag förtjänar att må bra! 

Det ska bli så spännande att få träffa alla fina personer som jag ska få dela den här upplevelsen me, det ska bli inspirerande att bara lära känna er och ta del av det ni kämpat med. Det ska bli spännande att få träffa alla fina barn och arbetande i Langa och att få ge något tillbaka för det dom kommer att ge mig. Jag kan inte föreställa mig hur det här kommer att påverka mig, men en sak är säker tårarna kommer spruta, både av lycka och sorg. Jag är redo! Ja, jag är redo! Nu kör vi!